LITE TANKAR FÖR DAGEN

Jag har alltid haft ett spänt förhållande till kyrkan som institution. Hela mitt jag kommer i en onaturlig spänning som jag inte kan greppa. Jag har otaliga gånger lyssnat intensivt på predikningar och försökt komma i stämning, men ordet landar aldrig i min själ. Jag blir inte uppfylld av Gud som jag så många gånger blir i naturen.

Mitt förhållande till Gud är idel tacksamhet. När jag var barn var jag frustrerad över att Gud inte hade någon adress, som jag kunde skicka mitt tackkort till. Gud är det stora tacket i mitt liv och det är jag djupt lycklig över.

Eftersom Gud och jag har ett alldeles speciellt förhållande, vill jag hedra Gud på mitt sätt. Jag vill tacka för tiden som varit på jorden och allt jag lärt mig, men framför allt att jag fått leva i frihet och fred, rikedom och kärlek.

Naturen är min och vår familjs kyrka. I den bor Gud och där har jag också fått bo ett längre tag. Förhoppningsvis får jag bo kvar ett långt tag till. Vi gifte oss långt in i skogen vid Sävarån med forsen som den vackraste kuliss och jag ska ha min avskedsstund i naturen, någonstans på ett lugnt och fint ställe. Det kan vara var som helst, mina efterlevande får bestämma. De vet precis när jag tycker det är fint.

Där, vid min kista, som ska vara en enkel obehandlad dekorerad med naturens skafferi, ska de som vill komma, ha termos och fika med sig. Alla vet att jag hela mitt liv älskat fikastunder. Vi fikar tillsammans och det gäller i alla väder, alla årstider. Är det kallt kan man tända eldar och göra åkarbrasa, är det varmt och fint, kan man ta filten med sig.

Jag vill ha en kopp kaffe med lite grädde och en grön prinsessbakelse. Jag vill att man spelar Tubular Bells med Mike oldfield, början av den, innan den blir bluddrig och fortsätter med Keith Jarret, Kölnkonserten, lite stilla lugnt och sist Wayfarer med Jan Garbarek.

Jag vill bli maskmat, vilket betyder att jag ger tillbaka mig till naturen. Jag vill inte brännas, uan läggas ner hel och hållen.

Denna stund är den finaste i en människas liv, det är ens examensdag. Då har man gjort sitt uppdrag klart och det är dax att vila en stund. På kistan ska det stå " vila i frid - om jag hinner". Alla vet ju att jag haft så bråttom hela mitt liv, utan att jag egentligen haft det.

Jag älskar verkligen mitt liv. Varje dag är den största kärleksgåva. Livet har gett mig så mycket och jag är omgiven av det godaste liv man kan ha. Det är stort.

Jag har drabbats av "tvärnit". Jag vet inte hur länge det  håller i sig, eller om det går att "bota". Om jag skulle gå till doktorn och säga att jag har "tvärnit", vilken medicin skulle jag få? Förmodligen efter ett besök skulle jag ordineras antidepressiv medicin, Cipramil eller vad det nu heter... Kanske elchocker om det inte hjälper med medicin...

Nej. Jag vill inte mer.Jag vill inte se. Jag vill inte höra. Jag vill inte göra. Jag vill inte köra. På.

Nej, jag vill inte köra på! Inte på någon, inte mig själv framför allt.

Jag brukar ibland ställa frågan till kursdeltagare,  -vilken människa står dig närmast? De flesta svarar, barnen, mannen, föräldrarna... Du själv då, frågar jag...

Det där med att stå sig själv närmast, är det viktigaste vi har att sträva efter. Har vi inte oss själva, är vi "lost"! Hur vi än försöker passa in, streta på, vara till lags eller ställa upp, är det bara vi själva som skadas. På arbetsplatser stressas människor till att höja ribban, i privatlivet smyger sig en massa krav utifrån in, och vart man än vänder sig ska man vara smal, vältränad ha ett aktivt sexliv och botoxa sig här och där. Träna en rumpa på 14 dagar och du som är 50+ reducera ditt fett på en månad. Varför i Herrans namn kan inte jag som är 50+ få ha mitt fett ifred?

Nej. Nu är jag tvärnit. Jag tar mitt pick och pack och sätter ner det på backen, tar av mig skorna och jordar mig, vänder blicken inåt och bestämmer mig för att gå på promenad på min egen stig. Nej, inte min egen Stig, honom ska jag inte promenera på. Han måste få gå sin egen väg och jag min. Sedan kan vi stämma träff på olika rastplatser, utrustade med allehanda ord. Kärlek är ett ord jag uppskattar mer och mer. Ett bra ord som egentligen är enkelt. Kärleken till sig själv.

Jag vill vara rädd om den viktigaste personen som finns i mitt liv. Rädd om mig. Rädd om mig, så att jag kan va rädd om dig. Så att jag kan se dig också. Så att jag kan ge mig tillåtelse att njuta, må bra, lyssna till naturen runt mig, lyssna till vad livet har att säga mig, till det sublima, till intuitionens grammatik, skapandet och varandet.

Jag är tacksam över mitt "tvärnit". Det gör att jag tänker till och känner efter vad jag ska hålla på med. Det ger mig tydliga tecken om vilken stig jag vandrar på. Tvärnit öppnar dörrar och stänger andra, läker och talar det tysta språk som bara jag förstår. 

Plötsligt är den här, dagen... Den som man minst anade när man gick upp vid femsnåret med en pigg liten unge som inte ville vara kvar i spjälsängen. Dagen, där man förstår på djupet, att nu är det en annan tid, en ny tid.

Jag minns när jag var ung, alla funderingar på hur livet skulle gestalta sig, undringar hur det skulle bli, killar, tankar om barn, utbildning boende. Man grunnade väl på allt och livet var en enda stor turbulens.

Med facit i handen sitter jag här som 60-åring och hör dottern säga i telefonen från andra sidan jorden, "mamma, när jag kommer hem vill jag flytta till stan och ha egen lägenhet, kan du hjälpa mig att titta efter en"?

Med ens förstår jag att tiden blivit en annan, att den är min egen och att jag för första gången på massor med år har ett annat utgångsläge. Det känns skrämmande och hisnande på samma gång. Vem är jag och vad vill jag göra av resten av mitt liv som "bara har mig själv att tänka på".

Jag tänker tillbaka på åren som "mamma" till Stigs barn och vår gemesammaTove, hur åren präglades av att man var fokuserad på dem, oro, omsorg, planering, mat och allt som hörde familjelivet till, man var "upptagen". Det var en fantastisk och lärorik tid. En tid av kärlek och frustration om vart annat.

Jag hörde ofta, "håll om tiden då du har barn, den går så fort förbi". Och jag försökte hålla i tiden, men likväl gick den förbi och här sitter jag nu med dotterns ord i örat.

Klart att jag har vetat, att tiden skulle komma, det är inte det, det är mest känslan av att jag nu är ensam. Jo, jag har man och hund, släkt och kompisar, men det där "själv"... Hur var det nu det var... Och vem är han som sitter bredvid mig vid matbordet? Är det barnens far??? Och vad ska vi nu hitta på? Känner vi varandra och är vi förälskade? Vill vi äntligen lära känna varandra utifrån ett nytt perspektiv, där inte barnen och familjelivet står i fokus?

Den där "ensamheten" jag känner... Igår pratade jag med min kompis om hur vi kvinnor känner för att barnen flyttar hemifrån. För oss blir det så tydligt att vi ska "klippa navelsträngen", barnen som vi "tillverkat" av vår kropp ska nu slutgiltigt ta farväl och gå ut ensamma i livet.

Vi kan inte och ska inte omhulda, lägga oss i, eller styra deras liv. De ska gå sin egen väg. Allt det där vet man, men de flesta av oss skulle nog vilja följa med en bit på vägen... så man ser att allt ordnar sig... Och vad är det som ska ordna sig?..

En mamma är alltid en mamma, som kanske blir mormor, eller farmor. Vi har en slags grundläggande omsorg och oro över barn, inte bara våra egna. Vi har känt livet spira inom oss och fått vara med om ett barns födelse. Vår känsla för barn är nedärvd, även om vi aldrig får egna barn. Där är den stora skillnaden mellan män och kvinnor och kanske är det just detta som gör att männen lättare kan "göra sitt", när vi "gör vårt" i familjelivet.

Ja, det kommer säkert fler tankar om detta med att bli "ensam", eller "tvåsam", eller vad man ska kalla det nu då? Vi får väl se vad det blir. Vi har skaffat oss ett hus vid havet, som våra tankar sysselsätter sig med. Där bygger vi ett nytt liv bara vi, det ska bli spännande och det är spännande.